Posted on

The University of Helsinki canceled their search for a new professor when I started to ask questions

South Harbor, Helsinki

About three years ago, I was contacted by a couple of my Finnish criminology colleagues encouraging me to apply for a tenure track professorship at the University of Helsinki’s Institute of Criminology and Legal Policy (KRIMO). At the time, I was reaching the end of my fixed-term postdoctoral appointment at the Karolinska Institute in Stockholm, so this seemed like a great opportunity. I ended up applying for the position along with 10 other candidates. The search committee chose me as one of the top three finalists whose dossiers were sent out for external reviews. In the end, following the assessments by external reviewers, one round of interviews, and a teaching demonstration, the position was offered to a more senior candidate. Although I was personally disappointed with the outcome, the process had been fair.

In December of last year (2020), I was made aware that KRIMO had advertised a similar tenure track professorship position, this time focusing on “Crime and Public Policy”. I was initially quite perplexed when reading the description of the position. It appeared as if they were looking for the Leonardo DaVinci of 2021: a scholar of legal studies who had expertise in “social and health policies” and, importantly, “the ability to utilize KRIMO’s access to unique administrative register data generated by the authorities”. Whilst it is odd for a position to require this breadth of competencies across such wide-ranging fields and methodological approaches, I remained enthusiastic about my chances.

First, I had previously been shortlisted for a similar position. Second, I have graduate level training in sociology, a PhD in psychiatric epidemiology and I have authored numerous peer-reviewed papers in high-impact international journals focusing on understanding violent criminality and related behaviors in the Nordic countries. Serving as a Senior Research Fellow at the Social and Public Policy Unit at the University of Helsinki for the past two years, I have been able to work with the Finnish nationwide registry data, which have resulted in one accepted paper and a few others currently under review. In addition, I have recently started working on a project where we intend on assessing the validity of various violence risk assessment tools in Finnish prisons and forensic services.

Despite these credentials, my Finnish criminology colleagues were not as encouraging this time around. Turns out there was a back story to the convoluted job description. Apparently, it was a compromise between two factions within KRIMO. On the one hand, there is as a group of criminal policy researchers focusing on legal analyses of crime, and, on the other hand, a smaller group of empirical social science criminologists who use quantitative methods to understand the causes and consequences of crime and punishment. The rumors had suggested that prominent members of the KRIMO leadership were looking for an intellectual successor to its current director, Professor Tapio Lappi-Seppälä, a leading figure in Finnish criminal policy, who is expected to retire soon after decades of service. Although the idea was not to hire a new director, there seemed to be a sense that it was important for the legal scholars to preserve the legacy of Professor Lappi-Seppälä. Much of his work is dedicated to advocating for the prevailing criminal justice system, which is internationally recognized as one of the least punitive in the world.  

I therefore applied for the position with an understanding that the process may be somewhat different from my first experience a couple of years earlier. However, little did I know that things were about to go pretty weird. In the end, the search was canceled after twists and turns that raise some tough questions about the integrity of the hiring process at the flagship university of Finland. In what follows, I will provide the timeline of the events as they unfolded.

31 January, 2021

This was the deadline for the advertised position.

1 February, 2021

I requested to get a list of the applicants from the human resources specialist working on the search, Ms. Minna Maunula, as this is a matter of public record. I received the list on the same day. There were 25 applicants in total, which was more than double that of the pool of applicants for the previous position. I have decided not to publish the names of the candidates in the interest of maintaining their integrity. Those interested in the list can request to obtain it by e-mailing Ms. Maunula.

11 February 2021

I received an e-mail notification about the establishment of the internal search committee:

Dear Applicant,

Thank you for your interest in the position of tenure track or full professor in crime and public policy at the University of Helsinki. The applications amounted to 25.

The dean of the Faculty of Social Sciences, Professor Marjaana Seppänen, will establish an appointment committee soon. The committee consists of five members whom we are currently selecting. This might still take a while. However, I will let you know as soon as the committee is appointed. The first task of the committee is to shortlist the applicants.

Sincerely,
Minna Maunula
HR Specialist

23 February, 2021

The composition of the search committee was announced:

Dear Applicant,

For your information, the dean of the Faculty of Social Sciences, Professor Marjaana Seppänen, has established an appointment committee consisting of the following five members: Professor Petri Ylikoski (chair, University of Helsinki), Docent Noora Ellonen (University of Tampere), Professor Ilse Julkunen (University of Helsinki), Professor Anne Kouvonen (University of Helsinki) and Professor Sakari Melander (University of Helsinki). The committee will hold a meeting to prepare a shortlist on the 8th of March. I will inform each applicant of the decision on Tuesday, 9 March, at the latest.

Best wishes,
Minna

9 March, 2021

It was around this time that the search process started to take strange turns. I received a notification that the search committee could not reach an agreement on which candidates to shortlist. Once I received this e-mail, I contacted some senior colleagues working at the university and they told me that this turn of events was extremely rare. No reason was given for the lack of agreement between the members of the search committee. Here is the full message sent to the applicants:

Dear Applicant,

The appointment committee hold a meeting yesterday but unfortunately could not reach a decision about the shortlist yet. I will send you further information next week.

Best wishes,
Minna

15 March, 2021

For reasons that remain unknown to me, the search committee made a recommendation to extend the deadline of the search until April 13, which was approved by the Dean of the Faculty of Social Sciences, Professor Marjaana Seppänen. The job description remained unchanged and there were no indications that the search committee had made any efforts to either widen the search or make any other changes in the recruitment strategy. They simply extended the deadline by one month. 

Dear Applicant,

The dean has made a decision in accordance with the unanimous proposal of the appointment committee to extend the application period for a professorship of crime and public policy until 13 April. Current applicants will be taken into account without a further notice.

Best wishes,
Minna

1 April, 2021

A full two weeks later, the HR specialist of the search committee informed the original applicants that we could update our materials in time for the second deadline. The irony of the date in which this was done was not lost on us.

Dear Applicant,

Should you want to update the contents of your application to a position of professorship in crime and public policy, please send me an updated pdf-document by the 13th of April.

Please remember to compile all attachments in one pdf document. I would appreciate if you could insert the word “updated” to the name of the latest version of your application.

If there is nothing to be updated in your application, it will be assessed as it is at the present.

Best wishes,
Minna

13 April, 2021

The new deadline for the applications. The following day, I once again made a request to retrieve the updated list of applicants.

16 April, 2021

I received the updated list along with another e-mail from the HR specialist informing us that an additional 9 applicants had applied for the position. By this time, there were a total of 33 applicants for the position as one of the applicants had withdrawn. As a result of the new applicant pool, one member of the search committee (Dr. Noora Ellonen) became ineligible due to a conflict of interest and had to be replaced.

Dear Applicant,

This is just to inform you that we received nine new applications by the end of the prolonged application period. As one applicant withdrew her application, the total number of the applications amounted to 33.

Unfortunately, the submission of the new applications led to the disqualification of one of the members of the appointment committee. Therefore, we have to find someone to replace her.

This may take a while, but I’ll notify you of the new composition of the committee and the schedule of process at my earliest convenience.

I wish you have a nice weekend.

Best wishes,
Minna

23 April, 2021

By this date, more red flags started to emerge. We received an e-mail informing us that Dr. Noora Ellonen, the only expert in the search committee on quantitative criminology using the nationwide Finnish registries, was going to be replaced by Professor Kimmo Nuotio, a legal scholar in Helsinki. The search committee consisted now of scholars in philosophy, law (x 2), social work, and social epidemiology.

Dear Applicant,

This is just to inform you that the new composition of the appointment committee is the following: Professor Petri Ylikoski (chair), Professor Anne Kouvonen, Professor Ilse Julkunen, Professor Sakari Melander, and Professor Kimmo Nuotio. The committee will hold a meeting on Monday, 26 April.

Best wishes,
Minna

The Director of KRIMO, Professor Tapio Lappi-Seppälä is a long-time collaborator of two of the search committee members now, namely Professors Sakari Melander and Kimmo Nuotio. All three of them have coauthored several publications examining Finnish criminal policy and its legal implications. This was, however, not the only red flag.

Professor Lappi-Seppälä was the PhD supervisor of Miikka Vuorela, who earned his PhD in historical criminology on 19 February 2021. Dr. Vuorela was not eligible to apply for this position at the time of the first deadline (31 January) but he did apply for the position in the second round with the deadline of 13 April. Given what I had heard about the internal conflicts in KRIMO, I found it odd that a person who was widely considered to be a protégé of Professor Lappi-Seppälä suddenly reaped the benefits of this unprecedented maneuver by the search committee. I decided to take a closer look at Dr. Vuorela’s PhD dissertation, and I found that he had acknowledged the newly appointed member of the search committee, Professor Kimmo Nuotio, as his intellectual mentor (PDF; page 6):

According to Google Translate, this passage translates to: “I would also like to thank Professor Kimmo Nuotio. Our joint journey has been quite short so far, but I have always been impressed the fire with which you have defended and promoted the democratic rule of law and humane criminal justice in domestic and international cooperation.”

I also found that the Professor Nuotio had even acted as a preliminary examiner (“custos”) of Dr. Vuorela’s dissertation, which is clearly a conflict of interest. [Since publishing this post, I have been informed that the custos in the Finnish context refers to a faculty-appointed chair of the public examination.]

24 April, 2021

As the steering committee was about to select the candidates for the shortlist and the external assessors, I alerted the committee, the Dean of the Faculty of Social Sciences as well as the Chancellor of the University of Helsinki, about my concerns of the integrity of this search process by sending the e-mail below.

Whilst searching for their contact information, I also noted that one of the search committee members and a long-time collaborator of Professor Lappi-Seppälä, Professor Sakari Melander, is currently serving as the legal secretary to the Chancellor of the University. Finnish academia is certainly a small world. 

6 May, 2021

The rector of the University made the decision to cancel the application process. One can only speculate as to the extent to which this decision resulted from my letter questioning the process. The reasoning behind this decision was expressed by the chair of the search committee, Professor Petri Ylikoski, in the proposal letter below. The committee argued that no one, out of 33 candidates (!), was qualified to even be appointed Assistant Professor of Crime and Public Policy in Finland. Interestingly, the search committee did not provide assessments of the specific candidates.

I wish to draw attention to this part of the letter: “The appointment committee considers it important to safeguard research and teaching in Crime and Public Policy” (emphasis added). Given what I know about the circumstances of this search, this sentence comes across as an implicit admission that the search was canceled because there was a risk that the external evaluators – assuming they were independent of the “network of 4” – might recommend the appointment of someone whose research agenda could challenge the status quo. Was it deemed important to the protect the field from outsiders?    

Concluding remarks

Why did I decide to share this series of events in my blog? My intention is not to suggest that I was the best candidate for the position. In fact, there were several mainstream criminal justice scholars in the pool that could have been chosen over me. My purpose here is to expose a series of questionable decisions that have contributed to making the process appear tainted. Again, without revealing any names, I know that at least two leading researchers of Finnish criminal policy, both of whom are currently senior scholars, applied for this position. I would like to see a justification for why they were not considered good enough to be shortlisted for the position. To suggest that none of the applicants were even worthy of being considered for an Assistant Professorship position is, in my view, patently absurd – and many of my Finnish colleagues agree.

I received a response to my e-mail from Ms. Maunula later the same day. She wrote:

Dear Dr. Amir Sariaslan,

Thank you for your email.

In accordance with established academic practice, the Faculty of Social Sciences does not engage the retiring professor in the selection of his/her successor. Therefore, Professor Lappi-Seppälä has not been involved in any way in discussing the related duties, preparing the call for applications or selecting the members of the appointment committee.

You have most probably received my message explaining that the rector has decided to discontinue the application process on the basis of the unanimous proposal of the appointment committee supported by the dean.

Sincerely,
Minna Maunula
HR Specialist

Two of the closest colleagues of Professor Lappi-Seppälä served on the search committee for a position of his successor yet Ms. Maunula contends that Professor Lappi-Seppälä was not involved in any capacity throughout the process. The natural question that arises here is to what extent the university made sure that this has indeed been the case. Have they, for instance, checked phone or e-mail records documenting the communications between the “network of 4”? I assume that this has not been done. Let me be clear; I am not suggesting they should have done anything of the sort. The best way to reduce the conflicts of interest in the hiring process is to avoid involving individuals professionally and personally connected to the applicants. As noted, one member of the search committee stepped down because she had published one article with one new applicant. How should we regard a situation where the search committee features two (2) close collaborators of the dissertation chair of an applicant for a position currently occupied by the dissertation chair? The fact that this was allowed to happen with no internal resistance reflects very poorly on the university. 

One can only speculate as to what will happen next. One possibility is that KRIMO decides to use the invitational route to choose a term-limited candidate for the position. That approach would allow them to avoid Swedish applicants who ask too many questions, and to safeguard the prevailing agenda. However, I remain confident that such things would not happen in one of the least corrupt countries in the world.

Posted on

Kan hjärnscanning identifiera mördare?

I mitt Twitter-flöde fick jag precis syn på en studie som publicerades häromdagen i den vetenskapliga tidskriften Brain Imaging and Behavior. Forskarlaget hade undersökt skillnader i grå hjärnsubstans bland 203 mördare som jämfördes med 605 andra våldsbrottslingar som inte har begått mord. Forskarna identifierade statistiskt signifikanta skillnader i ett antal hjärnregioner som är associerade med exekutiva funktioner, kontroll av beteenden, emotionell bearbetning och social kognition:

Illustrationer av den ovanstående typen kan ge ett falskt intryck av ett starkt orsakssamband. Därför är det fördelaktigt att hålla huvudet kallt och tänka på att det finns en hel del metodologiska begränsningar med studier av den här typen.

  • Mätningarna har genomförts vid ett tillfälle i vuxen ålder, efter att brotten har begåtts. Forskarna har dels inte kunnat undersöka huruvida utvecklingen av hjärnan över tid påverkade gärningarna, dels kan de heller inte utesluta att gärningarna i sig har orsakat de identifierade skillnaderna.
  • Studiedesignen är icke-experimentell och det är inte slumpmässigt vilka som blir mördare jämfört med de som begår andra typer av brott. Då studien är icke-experimentell har forskarna bara kunnat justera för ett begränsat antal faktorer som utmärker grupperna. Därför kan man inte tolka några eventuella samband som orsakssamband då dessa kan ha påverkats av icke-mätta faktorer.
  • Gruppen “mördare” inkluderade såväl de som hade blivit dömda för mord men även individer som i konfidentiella intervjuer hade medgivit att de antingen hade begått mord eller ett allvarligt mordförsök där utfallet av handlingen hade varit oklart.
  • Våldsbrottslingar med psykossjukdomar eller hjärnskador var exkluderade. Man hade även exkluderat individer som inte kunde skatta den tid som de hade avtjänat i fängelse, vilket forskarna ville justera för i sina statistiska modeller.
  • Generaliserbarheten av fynden kan därtill ifrågasättas då det var en selektion av fångar som valde att delta (mot betalning).
  • Forskarna hade inget replikationsmaterial och således vet man inte om resultaten är avgränsade till det studerade materialet.

Studien är trots dessa begränsningar intressant och bör närmast ses som en liten pusselbit i ett större spel som fortgår. Svaret på frågan som jag ställde i titeln bör nu vara uppenbar.

Posted on

Påverkar ankomstålder och krig invandrares brottsrisker?

I det här inlägget tänkte jag uppmärksamma två intressanta studier som har genomförts av min kollega Amber Beckley inom ramen för hennes avhandlingsarbete i kriminologi. 

I den första studien undersöktes sambandet mellan ankomstålder och förekomst i polisens misstankesregister för ett allvarligt brott mellan 16 till 20 års ålder. Datamaterialet bestod av 17 645 pojkar. De initiala analyserna pekade på att yngre ankomstålder (runt 4 år) var förenad med en ökad risk för att bli misstänkt för ett allvarligt brott. Beckley valde dock att tillämpa syskonjämförelsemodeller för att kontrollera för familjära faktorer. Det visade sig att oavsett ankomstår så löpte bröderna i en varje given familj samma risk att bli misstänkta. Detta är intressant mot bakgrund av att det i många kretsar finns föreställningar om att en längre exponeringstid till Sverige skulle i sig ha en brottspreventiv effekt. 

I den andra studien undersökte Beckley sambandet mellan krig i ursprungslandet och risken för att bli lagförd för ett våldsbrott. Datamaterialet bestod av cirka 26 000 män som var födda utomlands mellan 1975 och 1984 och bosatta i Stockholm. Dessa följdes upp fram tills dess att de blev 28 år gamla. I linje med vad jag själv hade antagit visade det sig inledningsvis att krig i hemlandet var associerad med högre risker för att bli lagförd för ett våldsbrott. Det som var däremot mer intressant var att en fördjupad analys visade att antalet krigsår i ursprungsländerna var negativt korrelerade med personernas risker att bli lagförd för ett våldsbrott. Det betyder alltså att ju längre tid ursprungsländerna hade varit krigsdrabbade, desto lägre risk löpte personerna att bli lagförda för ett våldsbrott i Sverige. Beckley argumenterar för att krig i ursprungsländerna utgör en markör för en mängd andra faktorer som eventuellt kan påverka våldsriskerna.    

Posted on

Del 3: Påverkar våra gener den miljö vi blir exponerade för?

Människan är en biologisk och social varelse som formas genom sitt livsförlopp av ett samspel mellan sin genetiska uppsättning och exponeringar för olika typer av miljöer. En intressant frågeställning som inte är helt besvarad ännu handlar om hur samspelet emellan dessa verkar. Inom beteendegenetiken delar vi i regel upp gen-miljösamspelet i två distinkta mekanismer: gen-miljökorrelationer och gen-miljöinteraktioner. I det här blogginlägget kommer jag att presentera vad gen-miljökorrelationer är och vad de säger oss om den miljö som vi antingen får av våra föräldrar, skapar eller söker oss till själva eller som uppstår som en konsekvens av våra beteenden. De exempel som jag kommer att använda mig utav kommer primärt att behandla antisociala beteenden men är även relevanta för andra individutfall. Gen-miljökorrelationer är oerhört viktiga att förstå innan man kan ge sig i kast med att försöka tolka vad gen-miljöinteraktioner är för något. Det kommer jag att skriva mer om i nästa blogginlägg.

Continue reading “Del 3: Påverkar våra gener den miljö vi blir exponerade för?”

Posted on

Del 1: Introduktion till tvillingmodeller

Häromveckan blev jag intervjuad av mediebolaget KIT om vår forskning som i ett antal studier har visat att socioekonomiska faktorer troligtvis inte orsakar risken att bli lagförd för våldsbrottslighet. Tänk om kriminalitet sitter i generna? lyder artikelns rubrik och många har tagit det som intäkt för att jag skulle förespråka en form av genetisk determinism, vilket stämmer väldigt illa med det jag faktiskt sade. Då det har uppstått en rad missförstånd tänkte jag klargöra för en del detaljer här i mitt första blogginlägg. Vi tar det från början.

De relativa bidragen av arv och miljö
Bland personer som föddes i Sverige mellan 1958 och 1989 var det ungefär 3% som blev lagförda för ett våldsbrott fram till slutet av 2009. En liknande studie fann därtill att 1% av befolkningen stod för 63% av alla lagföringar av våldsbrott. Vissa individer har således högre risker än andra att bli lagförda men hur pass mycket av dessa riskskillnader kan tillskrivas ärftlighet respektive miljöinfluenser?

Inom beteendegenetiken har man traditionellt sett använt sig tvillingstudier för att separera de relativa bidragen av dessa influenser. Den klassiska tvillingmodellen undersöker hur pass lika enäggs- respektive tvåäggstvillingar är i förhållande till någon specifik egenskap (fenotyp), vilket kan vara alltifrån ögonfärg till någon specifik sjukdom eller ett beteende. Forskningsdesignens grundantaganden är att enäggstvillingar delar all sin arvsmassa medan tvåäggstvillingar delar hälften av sin arvsmassa och att båda grupperna delar sin familjemiljö. Givet dessa antaganden kan man med matematiska formler dela upp variationen i en fenotyp, exempelvis risken att bli lagförd för ett våldsbrott, i tre olika kategorier av influenser – (1) ärftlighet, (2) delade respektive (3) unika miljöinfluenser.

Delade miljöfaktorer avser samtliga icke-genetiska faktorer som gör att två tvillingar i samma familj mer lika varandra i förhållande till den undersökta fenotypen. Detta utgör således ett aggregat av familjemiljön men inkluderar därtill skol- och kamratskapsinfluenser i den utsträckning som tvillingarna delar dessa. Unika miljöinfluenser mäter å andra sidan samtliga faktorer som särskiljer tvillingarna ifrån varandra. Det kan exempelvis röra sig om att den ena tvillingen har fått en allvarlig hjärnskada eller att den umgås med andra kamrater på fritiden. Ett problem här är att de unika miljöinfluenserna även inkluderar mätfel eller slumpfaktorer som gör att tvillingarna skiljer sig åt ifrån varandra. Graden av mätfel kommer att variera beroende på vad man studerar. Om man exempelvis frågar personer vad de har haft för årsinkomst i genomsnitt under de senaste fem åren kommer det att vara förenat med betydligt större mätfel än om man hämtar motsvarande uppgifter från Statistiska centralbyråns register. I den här kontexten blir såväl mätfel som slumpfaktorer viktiga då de påminner oss om att vi inte kan förklara all variation i det vi studerar med kombinationen av ärftlighet och miljöinfluenser.

I slutet av 2015 publicerade vi en studie i tidskriften Molecular Psychiatry där vi bl.a. undersökte hur pass mycket av risken att utveckla psykossjukdomar, uppsöka vård för missbruksproblem och att bli lagförd för ett våldsbrott kunde tillskrivas ärftliga faktorer respektive miljöfaktorer i Sverige. Vi utökade den klassiska tvillingdesignen till att även inkludera biologiska helsyskon som inte var tvillingar men som var födda inom loppet av fem år från varandra (för att de skulle dela sin uppväxtmiljö). I likhet med tvåäggstvillingarna antog vi att dessa delade hälften av sin arvsmassa och sin familjemiljö. Vi kunde därför analysera närmare 1,8 miljoner personer som föddes i Sverige mellan 1958 och 1989. Nedan följer en del av våra resultat:

Vi fann således att risken att bli lagförd för ett våldsbrott i Sverige förklarades till 54% av ärftliga faktorer, 14% av delade miljöinfluenser och 32% av unika miljöinfluenser (och slump). Detta ligger i linje med vad tidigare studier har funnit. Skillnader i ärftlighet har en tendens att missförstås som skillnader mellan olika etniska grupper – det är inte vad vi har studerat här. Som nämndes ovan har vi studerat samtliga personer som var födda i Sverige under den angivna tidsperioden. Vi har har därtill i kompletterande analyser studerat ett delurval som exkluderade samtliga personer med invandrarbakgrund och resultaten ändrades enbart marginellt – ärftligheten ökade till 58%, medan de delade och unika miljöinfluenserna minskade till 12% respektive 30% (tabell 2 här).

Just våldsbrott skiljer sig ifrån de övriga fenotyperna då den även förklaras av delade miljöinfluenser inom familjen. Detta ligger därtill i linje med svenska adoptionsstudier som har studerat kriminalitet. I idealfallet utgör adoptionsstudier ytterligare ett sätt att separera effekterna av ärftliga faktorer från miljöfaktorer då adoptivbarn delar miljön med sina adoptivföräldrar men de ärftliga riskerna med sina biologiska föräldrar som de inte har växt upp med. Eventuella samband mellan adoptivföräldrars egenskaper och barnens utfall kan därför helt tillskrivas miljöinfluenser medan egenskaper hos de biologiska föräldrarna och barnens utfall istället kan tillskrivas ärftliga faktorer. I en stor svensk adoptionsstudie såg man att adoptivbarn som växte upp med adoptivföräldrar som hade blivit lagförda för brott, hade skiljt sig, fått en allvarlig sjukdom eller dött tidigt hade själva en ökad risk för att bli lagförda för brott. Det bör dock noteras att adoptionsstudier är förenade med en rad metodbegränsningar som jag får återkomma till vid ett senare skede. Kort sagt handlar det dels om att adoptivbarn inte blir slumpmässigt placerade hos olika typer av familjer, dels att de blir bitvis placerade hos släktingar och att man inte alltid har information om de biologiska föräldrarna, vilket i synnerhet gör sig gällande för utlandsadoptioner. Vi vet därtill att adoptionsstudier tenderar att underskatta ärftligheten för våldsbrott.

Gen-miljöinteraktioner då?
En hel del kommentarer har kretsat kring gen-miljöinteraktionseffekter. Är ärftligheten konstant eller varierar den mellan olika typer av miljöinfluenser? För ett antal år sedan undersökte mina kollegor huruvida ärftligheten för antisociala beteenden varierade beroende på vilken socioekonomisk status som ett stort antal svenska tvillingar växte upp med. Fynden var väldigt spännande – de visade att delade miljöfaktorer var betydligt viktigare för de som växte upp under marginaliserade förhållanden än de som växte upp under mer gynnsamma omständigheter.

Dessa fynd stämmer dock enbart under antagandet att de ärftliga faktorerna som ökar risken eller nivån för antisociala beteenden inte är relaterade till de ärftliga faktorer som förklarar den socioekonomiska statusen. Här uppstår det ett konceptuellt problem – det som av många betraktas vara renodlade miljöfaktorer förklaras delvis av ärftliga faktorer. På engelska brukar detta benämnas the nature of nurture och det finns en hel del empiriskt stöd i litteraturen (se exv. här och här). Beträffande socioekonomiska faktorer mer specifikt har man främst studerat utbildningslängd i den beteendegenetiska litteraturen. I en 2013 meta-analys fann forskare att den samlade ärftligheten för utbildningslängd var c:a 40%:

Notera att just utbildningslängd är relativt andra mått på utbildningsutfall ärftligt i betydligt lägre grad. Läs gärna min Twitter rant om beteendegenetiska studier som har tittat närmare på just utbildningsutfall:

https://twitter.com/AmirSariaslan/status/877588849148346368

Vi har tidigare visat risken att bo i ett socioekonomiskt utsatt bostadsområde i vuxen ålder förklaras i hög grad av ärftliga faktorer. Resultaten, som ligger i linje med motsvarande data i Skottland, visar att över hälften av de individuella riskerna att bo i ett utsatt bostadsområde kunde tillskrivas ärftliga faktorer. I Sverige förklarades riskerna till 3% av delade miljöfaktorer medan sådana influenser inte förklarade riskerna i Skottland.

 

I en intervju i The Atlantic diskuterade jag hur dessa resultat bör förstås:

Då kognitiva förmågor, impulsivitet och personlighetsdrag även i betydande grad påverkar riskerna att bli lagförd för våldsbrott behöver man i studier som undersöker sambanden mellan olika dimensioner av socioekonomiska faktorer och våldsbrott kontrollera för ärftliga faktorer på ett rimligt sätt. En del kriminologer har hävdat att en inte obetydlig andel av den kriminologiska litteraturen kan vara missvisande då man har ignorerat sådana influenser.

Socioekonomisk status under uppväxten

Mitt avhandlingsarbete gick ut på att undersöka huruvida socioekonomiska faktorer under uppväxten orsakade senare risk för kriminalitet, missbruk och psykiatrisk sjuklighet. För att testa sådana hypoteser tillämpade jag familjebaserade forskningsdesigner (bl.a. kusin- och syskonjämförelser) för att kunna kontrollera för familjära risker (genetik och miljöfaktorer som delas inom familjen). Generellt visade studierna att barn som växte upp under socioekonomiskt marginaliserade förhållanden hade högre risker för de negativa utfallen. Detta säger oss dock ingenting om de underliggande mekanismerna som förklarar varför en del av dessa barn hade ökade risker för att ägna sig åt sådana beteenden. Vi valde därför att inledningsvis jämföra riskerna för dessa utfall bland kusiner som hade växt upp under olika socioekonomiska omständigheter. Kusinjämförelsen är intressant då man kontrollerar för samtliga faktorer som delas mellan kusinerna inom varje familj. Vi vet att kusiner delar i genomsnitt 12.5% av sin arvsmassa men sällan sin uppväxtmiljö i övrigt. I Sverige är det exempelvis ovanligt att kusiner bor i samma hushåll. Resultaten visade att effekterna tenderade att halveras. Detta är en stark indikation på att ärftliga faktorer är betydande men vi kan inte med säkerhet konstatera att hela reduktionen beror på ärftliga faktorer då det kan vara som så att vissa kusinpar även delar vissa miljöinfluenser som kan öka risken för utfallen. En del kommentatorer undrade hur hederskulturer hos vissa invandrargrupper påverkade dessa resultat. Vi brukar i regel genomföra kompletterande analyser där vi exkluderar personer med invandrarbakgrund för att se hur sådana faktorer inverkar på våra fynd. Vi fann inte några meningsfulla skillnader mellan de kompletterande analyserna och våra huvudanalyser. Detta innebär att sådana influenser inte tycks påverka resultaten i befolkningen men att de mycket väl kan vara betydande för enskilda invandrargrupper som vi inte hade möjlighet att specialstudera i de föreliggande studierna.

När vi sedermera jämförde syskon som hade växt upp under perioder där föräldrarnas ekonomi hade varierat såg vi inte att barnet som hade växt upp under relativt sett sämre ekonomiska förutsättningar hade ökade risker för dessa negativa utfall jämfört med sitt syskon som hade växt upp under relativt sett mer gynnsamma omständigheter. Syskon delar i regel 50% av sin arvsmassa men även uppväxtmiljön i övrigt. Resultaten visade att syskonen löpte i princip samma risk för de negativa utfallen oavsett vilken nivå av socioekonomisk status som de hade växt upp med. Det var således inte den socioekonomiska statusen som orsakade utfallen utan att familjära faktorer (ärftlighet och miljö) som förklarade varför vissa familjer hade högre risker att hamna i fattigdom och för deras barn att bli lagförda för våldsbrott och missbruk.

På basis av dessa studier kan vi inte säga att sambanden mellan de olika indikatorerna för socioekonomisk status och de negativa utfallen kan enbart tillskrivas ärftliga skillnader i befolkningen då det även finns en del miljöinfluenser som vi har kontrollerat för genom kusin- och syskonjämförelserna. Att miljöfaktorer skulle utgöra den dominerande förklaringsmodellen här tycks dock vara tämligen osannolikt då delade miljöfaktorer förklarar mindre än 15% av riskskillnaderna att bo i ett utsatt bostadsområde och att bli lagförd för ett våldsbrott (se ovan).

Det finns i dagsläget inga statistiska metoder som kan ge någon större klarhet i de relativa bidragen av ärftlighet och miljö för samband mellan faktorer som orsakas av båda föräldrarnas gener och miljöfaktorer (exv. familjens socioekonomiska status) och deras barns utfall. En del modeller har utvecklats för faktorer som mäts på ena föräldern och deras barns utfall. Exempelvis har min kollega Ralf Kuja-Halkola tillämpat sådana modeller för att undersöka huruvida mödrars rökning under graviditeten orsakar barns negativa utfall i livet. Det visar sig att rökningseffekten förklaras i hög grad av miljöfaktorer för födelserelaterade utfall medan lagföringar för våldsbrott och missbruk tycktes enbart förklaras över ärftliga faktorer som ökade mödrarnas rökningsrisk och barnens utfall.

Miljön är viktig men vilka miljöfaktorer?

Beteendegenetiken har ett något missvisande namn då disciplinen inte står i någon form av strid emot socialvetenskapliga frågeställningar – tvärtom. De beteendegenetiska angreppssätten kan hjälpa samhällsvetare att isolera effekterna av de miljöfaktorer som de är intresserade av genom att kontrollera för ärftliga influenser. Vilka miljöfaktorer är viktiga för vilka utfall? Om vi ser tillbaka på den första grafen som jag presenterade ovan såg vi att en betydande andel av de individuella riskerna att utveckla psykossjukdomar, missbruk och att bli lagförd för våldsbrott förklarades av miljöfaktorer. Det som behövs nu i forskningen är robusta studier som kan identifiera vilka specifika miljöfaktorer som ingår i dessa influenser. I mitt avhandlingsarbete fokuserade jag på socioekonomiska faktorer vilka inte tycks ingå i den listan men det finns en rad andra faktorer som man behöver testa. Exempelvis vet vi att hjärnskakningar och mer allvarliga hjärnskador under uppväxten ökar risken för en rad olika negativa livsutfall – från kriminalitet till andra sociala och medicinska utfall – även med tvilling- och syskonjämförelser. Vi har därtill identifierat ett antal triggerfaktorer för våldsbrott bland personer med psykossjukdomar och befolkningen i övrigt.

Mot bakgrund av det ovanstående vore det befängt att beskriva vår forskning i termer av genetisk determinism. Jag har säkerligen utelämnat en del viktiga detaljer – exempelvis hur vi kan använda den genetiska forskningen i preventiva syften – men det får jag återkomma till i senare bloggposter.