Vad kan dubbelgångare lära oss om tvillingar?

I över 50 år har tvillingstudier runt om i världen visat att enäggstvillingar tenderar att vara mer lika varandra på de allra flesta mätbara egenskaper jämfört med tvåäggstvillingar. När man mäter ärftlighetsgraden för en given egenskap i den klassiska tvillingmodellen antar man att (a) enäggstvillingar delar all sin arvsmassa medan tvåäggstvillingar delar hälften av densamma och att (b) miljöinfluenserna är likvärdiga mellan båda grupper av tvillingar. Detta innebär mer konkret att den klassiska tvillingmodellen tillskriver den ökade likheten mellan enäggstvillingar jämfört med tvåäggstvillingar till ärftliga faktorer eftersom miljöfaktorerna antas vara likvärdiga. Jag har tidigare skrivit om kritiken mot detta här:

Likvärdig miljö mellan enäggs- och tvåäggstvillingar. Kritiker av tvillingmodellen har gjort gällande att orsaken till varför enäggstvillingar tenderar att vara mer lika varandra beteendemässigt beror på att dessa får en annorlunda, och mer likvärdig, miljö jämfört med tvåäggstvillingar. Självfallet är detta en rimlig invändning i allmänhet men frågan är om dessa skillnader i miljöinfluenser på något rimligt sätt påverkar utfallet (fenotypen) som man avser att studera. Från 1970-talet fram till idag har det bedrivits en tämligen omfattande forskning på det här antagandet och det visar sig generellt sett att det, i bästa fall, har en minimal inverkan. Man exempelvis i ett antal studier funnit att tvillingar som exempelvis delar sovrum, lärare och vänner inte tenderar att ha mer likvärdiga skolbetyg eller beteenderelaterade problem jämfört med andra tvillingar (1, 2, 3). Vissa studier har ändock hittat vissa skillnader för specifika utfall men överlag är felen marginella (4). Det finns även evidens från studier där föräldraskattningar av tvillingbarnens utseendemässiga likhet inte föreföll ha något samband med deras personlighetsdrag (5). I en relativt ny datorsimulationsstudie fann forskare att om det här antagandet bryts kommer det att resultera i en artificiell ökning av ärftligheten upp till maximalt 5% (6), vilket innebär att det i praktiken inte är särskilt betydande.


En intressant studie har nyligen tittat på den här frågan utifrån ett annorlunda perspektiv. Forskarlaget kunde identifiera 45 par av dubbelgångare, nämligen obesläktade individer som är utseendemässigt väldigt lika varandra. När forskarna undersökte deltagarnas personlighetsdrag fann de ett nollsamband. Dubbelgångarna hade med andra ord helt olika personligheter trots sin utseendemässiga likhet.

Forskarna jämförde därefter dubbelgångarna med ett antal enäggs- och tvåäggstvillingar som hade blivit separerade vid födseln och träffats först i vuxen ålder. De fann att cirka 20% av dubbelgångarna tyckte sig ha fått en nära relation medan motsvarande siffror var betydligt högre för såväl tvåäggstvillingarna (65%) som för enäggstvillingarna (80%).

Tillsammans ger dessa fynd stöd för att enäggstvillingars personlighetsmässiga likheter och förmåga till att skapa starkare sociala band jämfört med tvåäggstvillingar inte kan tillskrivas deras utseendemässiga likheter. Självfallet behöver dessa fynd replikeras men de är i linje med ett stort antal större studier som har tillämpat andra metodologiska angreppssätt.

Kommentera