Påverkar föräldrar sina barns kostvanor eller anpassar de sig efter barnens genetik?

Det finns i många kretsar tämligen starka föreställningar om att föräldrars strategier att hantera sina barns kostvanor har en direkt påverkan på barnens risker att utveckla fetma senare i livet. Det låter vid den första anblicken som ett rimligt antagande men mekanismerna är i vanlig ordning betydligt mer komplexa. Min kollega Clare LLewellyn, docent vid University College London, har lett en innovativ studie som publicerades i PLoS Genetics häromdagen som har närmat sig denna komplexitet med hjälp av ett nationellt representativt urval av brittiska tvillingar. Innan vi går igenom vad forskarlaget har funnit i den aktuella studien kan det vara fördelaktigt att bekanta sig med ett antal viktiga beteendegenetiska fynd inom det här området.

Miljöfaktorer som delas inom en familj och som gör barnen mer lika varandra i relation till deras kroppsmassa (body mass index eller BMI) tycks enbart ha en effekt under de tidiga barndomsåren då föräldrarna kontrollerar barnens matintag enligt såväl storskaliga tvillingstudier som adoptionsstudier. I adoptionsstudierna har man exempelvis sett att barnens BMI tenderar att korrelera starkt med deras biologiska föräldrars BMI medan motsvarande korrelationer med adoptivföräldrarnas BMI i bästa fall tycks vare marginella. Om delade miljöfaktorer hade varit av stor vikt hade man förväntat sig att även de senare korrelationerna skulle vara starka.

Traditionellt sett har föräldrars uppfostringsstrategier betraktats vara en delad familjemiljöinfluens. I stora drag stämmer självfallet detta men man kan inte förbise faktumet att föräldrar även tenderar att hantera sina barn lite olika beroende på barnens personligheter och andra egenskaper. I den mån som föräldrar tillämpar individspecifika uppfostringsstrategier för sina barn kommer dessa influenser istället att kategoriseras som unika miljöinfluenser i tvillingmodeller. Ärftlighetsgraden för BMI varierar från c:a 40% under de första levnadsåren men ökar till c:a 70-75% i vuxen ålder. Den återstående variationen i BMI i vuxen ålder (25-30%) tillskrivs istället unika miljöinfluenser, vilket även inkluderar slumpfaktorer och mätfel. Tillsammans är dessa fynd förenliga med det beteendegenetiker kallar aktiv gen-miljökorrelation, nämligen att i takt med att barn växer upp och blir alltmer självständiga kommer dessa att i genomsnitt söka sig till och/eller att skapa sig miljöer som är i linje med deras ärftliga predispositioner. De miljöfaktorer som är av betydelse för de individuella skillnaderna i BMI i vuxen ålder tycks således inte vara delade inom familjen utan unika för varje enskild tvilling.

Den aktuella studien

Forskarlaget har undersökt två typer av strategier som föräldrar tillämpar för att hantera sina barns kosthållning. I den första strategitypen (restriktion) försöker föräldrarna att aktivt begränsa barnets tillgång till (skräp-)mat. Detta baseras på ett index beståendes av sex enkätfrågor där föräldrarna har svarat på fenomen såsom: ”Jag väljer att aktivt förvara vissa matvaror bortom mitt barns räckhåll” eller att ”Ifall jag inte kontrollerar mitt barns matkonsumtion kommer den vilja äta för mycket skräpmat”. Den andra strategitypen (påtryckning) handlar istället om att föräldern försöker genom påtryckningar att få barnet att äta mer mat. Detta mäts genom fyra enkätfrågor såsom: ”Ifall mitt barn säger att den inte är hungrig försöker jag att få den att äta maten ändå” och ”Jag måste vara extra noga med att barnet äter en tillräcklig mängd mat”. Det bör noteras här att samtliga föräldrar i någon mån tillämpar något av dessa strategier men att de konstruerade indexen mäter hur pass ofta strategierna tillämpas. Eftersom föräldrarna svarar på dessa frågor separat för varje individuell tvilling kommer varje deltagare ha ett unikt värde.

Forskarna var nu intresserade av att undersöka huruvida skillnader i föräldrarnas strategier kunde delvis förklaras av barnets ärftliga uppsättning. Detta kallas inom beteendegenetiken kallas för evokativ gen-miljökorrelation och innebär att individers delvis ärftliga egenskaper väcker olikartade reaktioner hos andra. För att göra detta utgick de ifrån resultaten av en storskalig molekylärgenetisk studie på 339 224 deltagare där man hade identifierat 97 platser i arvsmassan som var associerad med BMI. Från den här studien kunde forskarna skapa en lista över samtliga genvarianter som var associerade med BMI och deras effektstorlekar (vissa genvarianter har väldigt små effekter medan andra har större effekter). Eftersom tvillingarna i den aktuella studien också hade lämnat sina DNA-prover möjliggjorde detta för forskarlaget kunde använda listan för att räkna ut ett genetiskt BMI-index för varje enskild tvilling. BMI-indexet kallas för ”BMI polygenic score eller GPS”, vilket på svenska innebär att man har räknat fram en BMI-poängen baserat på flera gener. Viktigt att notera här att vi i dagsläget inte har identifierat samtliga genvarianter som är associerade med BMI och därför kommer BMI-indexen att vara väldigt oprecisa men de ger en fingervisning. I den första analysen har man studerat hur föräldrastrategierna är korrelerade med barnens genetiska BMI-index:

 

De gråa staplarna i bakgrunden visar hur det genetiska BMI-indexet fördelar sig bland deltagarna. Sedan ser vi att restriktionsstrategin är positivt associerad med det genetiska BMI-indexet medan påtryckningsstrategin är negativt associerad med detsamma. Detta innebär att de barn som har högre genetisk laddning för BMI, och därmed i genomsnitt högre BMI, kommer att ha föräldrar med en förhöjd benägenhet att försöka begränsa barnets kosthållning. På samma vis kommer de barn som har en svag genetisk laddning att ha föräldrar som i högre grad kommer att försöka bedriva påtryckningar för att barnen skall äta mer. Resultaten utmanar således föreställningen att barnens BMI orsakas enbart av föräldrarnas uppfostringsstrategier. Det senare sker inte slumpmässigt utan tycks delvis förklaras av barnets ärftliga egenskaper.

För att utesluta att dessa resultat kunde bero på andra familjära risker genomförde forskarlaget två känslighetstester. För ett delurval av deltagarna hade forskarna BMI-data på föräldrarna. När man kontrollerade för föräldrarnas BMI kvarstod sambanden. I det andra känslighetstestet ville man kontrollera för samtliga miljöfaktorer som delades inom familjer. Man jämförde därför om skillnaden i det genetiska BMI-indexet mellan tvåäggstvillingar korrelerade med föräldrastrategierna och resultaten höll även här. Genom att forskarna jämförde tvåäggstvillingarna kunde de kontrollera för samtliga faktorer som var konstanta dem emellan – samma biologiska föräldrar och uppväxtmiljön i övrigt.

Forskarlaget valde därefter att replikera dessa resultat genom att tillämpa tvillingmodeller. Studien hade mätt tvillingarnas BMI när dessa var cirka 10 år gamla. Resultaten visade att båda föräldrastrategier som barnen blev exponerade för var i betydande grad ärftliga (43% för restriktion och 54% för påtryckning). Forskarna såg därtill att de genetiska influenser som ökade BMI var positivt korrelerade med de genetiska influenser som ökade barnets risker att bli exponerade för restriktionsstrategin (genetisk korrelation=0,28). I linje med de övriga fynden fann forskarna därtill att de genetiska influenser som ökade BMI var negativt associerade med de genetiska influenser som ökade sannolikheten för att bli exponerad för påtryckningsstrategin (genetisk korrelation=-0,48).

Sammanfattning

Den nuvarande evidensen pekar på att föräldrarstrategier för att hantera sina barns kosthållning enbart har en effekt under den tidiga uppväxten. Evidensen för detta kommer från storskaliga tvillingstudier, adoptionsstudier men även randomiserade interventionsstudier. Den aktuella studien visar därtill att föräldrarnas strategierna tycks vara delvis influerade av barnens ärftliga uppsättningar. Den reduktionistiska föreställningen om att barnens kroppsmassa enbart kan tillskrivas uppfostringsstrategier motbevisas tydligt men det krävs fler studier för att vi skall förstå de underliggande mekanismerna bättre.

Kommentera