Del 1: Introduktion till tvillingmodeller

Häromveckan blev jag intervjuad av mediebolaget KIT om vår forskning som i ett antal studier har visat att socioekonomiska faktorer troligtvis inte orsakar risken att bli lagförd för våldsbrottslighet. Tänk om kriminalitet sitter i generna? lyder artikelns rubrik och många har tagit det som intäkt för att jag skulle förespråka en form av genetisk determinism, vilket stämmer väldigt illa med det jag faktiskt sade. Då det har uppstått en rad missförstånd tänkte jag klargöra för en del detaljer här i mitt första blogginlägg. Vi tar det från början.

De relativa bidragen av arv och miljö
Bland personer som föddes i Sverige mellan 1958 och 1989 var det ungefär 3% som blev lagförda för ett våldsbrott fram till slutet av 2009. En liknande studie fann därtill att 1% av befolkningen stod för 63% av alla lagföringar av våldsbrott. Vissa individer har således högre risker än andra att bli lagförda men hur pass mycket av dessa riskskillnader kan tillskrivas ärftlighet respektive miljöinfluenser?

Inom beteendegenetiken har man traditionellt sett använt sig tvillingstudier för att separera de relativa bidragen av dessa influenser. Den klassiska tvillingmodellen undersöker hur pass lika enäggs- respektive tvåäggstvillingar är i förhållande till någon specifik egenskap (fenotyp), vilket kan vara alltifrån ögonfärg till någon specifik sjukdom eller ett beteende. Forskningsdesignens grundantaganden är att enäggstvillingar delar all sin arvsmassa medan tvåäggstvillingar delar hälften av sin arvsmassa och att båda grupperna delar sin familjemiljö. Givet dessa antaganden kan man med matematiska formler dela upp variationen i en fenotyp, exempelvis risken att bli lagförd för ett våldsbrott, i tre olika kategorier av influenser – (1) ärftlighet, (2) delade respektive (3) unika miljöinfluenser.

Delade miljöfaktorer avser samtliga icke-genetiska faktorer som gör att två tvillingar i samma familj mer lika varandra i förhållande till den undersökta fenotypen. Detta utgör således ett aggregat av familjemiljön men inkluderar därtill skol- och kamratskapsinfluenser i den utsträckning som tvillingarna delar dessa. Unika miljöinfluenser mäter å andra sidan samtliga faktorer som särskiljer tvillingarna ifrån varandra. Det kan exempelvis röra sig om att den ena tvillingen har fått en allvarlig hjärnskada eller att den umgås med andra kamrater på fritiden. Ett problem här är att de unika miljöinfluenserna även inkluderar mätfel eller slumpfaktorer som gör att tvillingarna skiljer sig åt ifrån varandra. Graden av mätfel kommer att variera beroende på vad man studerar. Om man exempelvis frågar personer vad de har haft för årsinkomst i genomsnitt under de senaste fem åren kommer det att vara förenat med betydligt större mätfel än om man hämtar motsvarande uppgifter från Statistiska centralbyråns register. I den här kontexten blir såväl mätfel som slumpfaktorer viktiga då de påminner oss om att vi inte kan förklara all variation i det vi studerar med kombinationen av ärftlighet och miljöinfluenser.

I slutet av 2015 publicerade vi en studie i tidskriften Molecular Psychiatry där vi bl.a. undersökte hur pass mycket av risken att utveckla psykossjukdomar, uppsöka vård för missbruksproblem och att bli lagförd för ett våldsbrott kunde tillskrivas ärftliga faktorer respektive miljöfaktorer i Sverige. Vi utökade den klassiska tvillingdesignen till att även inkludera biologiska helsyskon som inte var tvillingar men som var födda inom loppet av fem år från varandra (för att de skulle dela sin uppväxtmiljö). I likhet med tvåäggstvillingarna antog vi att dessa delade hälften av sin arvsmassa och sin familjemiljö. Vi kunde därför analysera närmare 1,8 miljoner personer som föddes i Sverige mellan 1958 och 1989. Nedan följer en del av våra resultat:

Vi fann således att risken att bli lagförd för ett våldsbrott i Sverige förklarades till 54% av ärftliga faktorer, 14% av delade miljöinfluenser och 32% av unika miljöinfluenser (och slump). Detta ligger i linje med vad tidigare studier har funnit. Skillnader i ärftlighet har en tendens att missförstås som skillnader mellan olika etniska grupper – det är inte vad vi har studerat här. Som nämndes ovan har vi studerat samtliga personer som var födda i Sverige under den angivna tidsperioden. Vi har har därtill i kompletterande analyser studerat ett delurval som exkluderade samtliga personer med invandrarbakgrund och resultaten ändrades enbart marginellt – ärftligheten ökade till 58%, medan de delade och unika miljöinfluenserna minskade till 12% respektive 30% (tabell 2 här).

Just våldsbrott skiljer sig ifrån de övriga fenotyperna då den även förklaras av delade miljöinfluenser inom familjen. Detta ligger därtill i linje med svenska adoptionsstudier som har studerat kriminalitet. I idealfallet utgör adoptionsstudier ytterligare ett sätt att separera effekterna av ärftliga faktorer från miljöfaktorer då adoptivbarn delar miljön med sina adoptivföräldrar men de ärftliga riskerna med sina biologiska föräldrar som de inte har växt upp med. Eventuella samband mellan adoptivföräldrars egenskaper och barnens utfall kan därför helt tillskrivas miljöinfluenser medan egenskaper hos de biologiska föräldrarna och barnens utfall istället kan tillskrivas ärftliga faktorer. I en stor svensk adoptionsstudie såg man att adoptivbarn som växte upp med adoptivföräldrar som hade blivit lagförda för brott, hade skiljt sig, fått en allvarlig sjukdom eller dött tidigt hade själva en ökad risk för att bli lagförda för brott. Det bör dock noteras att adoptionsstudier är förenade med en rad metodbegränsningar som jag får återkomma till vid ett senare skede. Kort sagt handlar det dels om att adoptivbarn inte blir slumpmässigt placerade hos olika typer av familjer, dels att de blir bitvis placerade hos släktingar och att man inte alltid har information om de biologiska föräldrarna, vilket i synnerhet gör sig gällande för utlandsadoptioner. Vi vet därtill att adoptionsstudier tenderar att underskatta ärftligheten för våldsbrott.

Gen-miljöinteraktioner då?
En hel del kommentarer har kretsat kring gen-miljöinteraktionseffekter. Är ärftligheten konstant eller varierar den mellan olika typer av miljöinfluenser? För ett antal år sedan undersökte mina kollegor huruvida ärftligheten för antisociala beteenden varierade beroende på vilken socioekonomisk status som ett stort antal svenska tvillingar växte upp med. Fynden var väldigt spännande – de visade att delade miljöfaktorer var betydligt viktigare för de som växte upp under marginaliserade förhållanden än de som växte upp under mer gynnsamma omständigheter.

Dessa fynd stämmer dock enbart under antagandet att de ärftliga faktorerna som ökar risken eller nivån för antisociala beteenden inte är relaterade till de ärftliga faktorer som förklarar den socioekonomiska statusen. Här uppstår det ett konceptuellt problem – det som av många betraktas vara renodlade miljöfaktorer förklaras delvis av ärftliga faktorer. På engelska brukar detta benämnas the nature of nurture och det finns en hel del empiriskt stöd i litteraturen (se exv. här och här). Beträffande socioekonomiska faktorer mer specifikt har man främst studerat utbildningslängd i den beteendegenetiska litteraturen. I en 2013 meta-analys fann forskare att den samlade ärftligheten för utbildningslängd var c:a 40%:

Notera att just utbildningslängd är relativt andra mått på utbildningsutfall ärftligt i betydligt lägre grad. Läs gärna min Twitter rant om beteendegenetiska studier som har tittat närmare på just utbildningsutfall:

Vi har tidigare visat risken att bo i ett socioekonomiskt utsatt bostadsområde i vuxen ålder förklaras i hög grad av ärftliga faktorer. Resultaten, som ligger i linje med motsvarande data i Skottland, visar att över hälften av de individuella riskerna att bo i ett utsatt bostadsområde kunde tillskrivas ärftliga faktorer. I Sverige förklarades riskerna till 3% av delade miljöfaktorer medan sådana influenser inte förklarade riskerna i Skottland.

 

I en intervju i The Atlantic diskuterade jag hur dessa resultat bör förstås:

Då kognitiva förmågor, impulsivitet och personlighetsdrag även i betydande grad påverkar riskerna att bli lagförd för våldsbrott behöver man i studier som undersöker sambanden mellan olika dimensioner av socioekonomiska faktorer och våldsbrott kontrollera för ärftliga faktorer på ett rimligt sätt. En del kriminologer har hävdat att en inte obetydlig andel av den kriminologiska litteraturen kan vara missvisande då man har ignorerat sådana influenser.

Socioekonomisk status under uppväxten

Mitt avhandlingsarbete gick ut på att undersöka huruvida socioekonomiska faktorer under uppväxten orsakade senare risk för kriminalitet, missbruk och psykiatrisk sjuklighet. För att testa sådana hypoteser tillämpade jag familjebaserade forskningsdesigner (bl.a. kusin- och syskonjämförelser) för att kunna kontrollera för familjära risker (genetik och miljöfaktorer som delas inom familjen). Generellt visade studierna att barn som växte upp under socioekonomiskt marginaliserade förhållanden hade högre risker för de negativa utfallen. Detta säger oss dock ingenting om de underliggande mekanismerna som förklarar varför en del av dessa barn hade ökade risker för att ägna sig åt sådana beteenden. Vi valde därför att inledningsvis jämföra riskerna för dessa utfall bland kusiner som hade växt upp under olika socioekonomiska omständigheter. Kusinjämförelsen är intressant då man kontrollerar för samtliga faktorer som delas mellan kusinerna inom varje familj. Vi vet att kusiner delar i genomsnitt 12.5% av sin arvsmassa men sällan sin uppväxtmiljö i övrigt. I Sverige är det exempelvis ovanligt att kusiner bor i samma hushåll. Resultaten visade att effekterna tenderade att halveras. Detta är en stark indikation på att ärftliga faktorer är betydande men vi kan inte med säkerhet konstatera att hela reduktionen beror på ärftliga faktorer då det kan vara som så att vissa kusinpar även delar vissa miljöinfluenser som kan öka risken för utfallen. En del kommentatorer undrade hur hederskulturer hos vissa invandrargrupper påverkade dessa resultat. Vi brukar i regel genomföra kompletterande analyser där vi exkluderar personer med invandrarbakgrund för att se hur sådana faktorer inverkar på våra fynd. Vi fann inte några meningsfulla skillnader mellan de kompletterande analyserna och våra huvudanalyser. Detta innebär att sådana influenser inte tycks påverka resultaten i befolkningen men att de mycket väl kan vara betydande för enskilda invandrargrupper som vi inte hade möjlighet att specialstudera i de föreliggande studierna.

När vi sedermera jämförde syskon som hade växt upp under perioder där föräldrarnas ekonomi hade varierat såg vi inte att barnet som hade växt upp under relativt sett sämre ekonomiska förutsättningar hade ökade risker för dessa negativa utfall jämfört med sitt syskon som hade växt upp under relativt sett mer gynnsamma omständigheter. Syskon delar i regel 50% av sin arvsmassa men även uppväxtmiljön i övrigt. Resultaten visade att syskonen löpte i princip samma risk för de negativa utfallen oavsett vilken nivå av socioekonomisk status som de hade växt upp med. Det var således inte den socioekonomiska statusen som orsakade utfallen utan att familjära faktorer (ärftlighet och miljö) som förklarade varför vissa familjer hade högre risker att hamna i fattigdom och för deras barn att bli lagförda för våldsbrott och missbruk.

På basis av dessa studier kan vi inte säga att sambanden mellan de olika indikatorerna för socioekonomisk status och de negativa utfallen kan enbart tillskrivas ärftliga skillnader i befolkningen då det även finns en del miljöinfluenser som vi har kontrollerat för genom kusin- och syskonjämförelserna. Att miljöfaktorer skulle utgöra den dominerande förklaringsmodellen här tycks dock vara tämligen osannolikt då delade miljöfaktorer förklarar mindre än 15% av riskskillnaderna att bo i ett utsatt bostadsområde och att bli lagförd för ett våldsbrott (se ovan).

Det finns i dagsläget inga statistiska metoder som kan ge någon större klarhet i de relativa bidragen av ärftlighet och miljö för samband mellan faktorer som orsakas av båda föräldrarnas gener och miljöfaktorer (exv. familjens socioekonomiska status) och deras barns utfall. En del modeller har utvecklats för faktorer som mäts på ena föräldern och deras barns utfall. Exempelvis har min kollega Ralf Kuja-Halkola tillämpat sådana modeller för att undersöka huruvida mödrars rökning under graviditeten orsakar barns negativa utfall i livet. Det visar sig att rökningseffekten förklaras i hög grad av miljöfaktorer för födelserelaterade utfall medan lagföringar för våldsbrott och missbruk tycktes enbart förklaras över ärftliga faktorer som ökade mödrarnas rökningsrisk och barnens utfall.

Miljön är viktig men vilka miljöfaktorer?

Beteendegenetiken har ett något missvisande namn då disciplinen inte står i någon form av strid emot socialvetenskapliga frågeställningar – tvärtom. De beteendegenetiska angreppssätten kan hjälpa samhällsvetare att isolera effekterna av de miljöfaktorer som de är intresserade av genom att kontrollera för ärftliga influenser. Vilka miljöfaktorer är viktiga för vilka utfall? Om vi ser tillbaka på den första grafen som jag presenterade ovan såg vi att en betydande andel av de individuella riskerna att utveckla psykossjukdomar, missbruk och att bli lagförd för våldsbrott förklarades av miljöfaktorer. Det som behövs nu i forskningen är robusta studier som kan identifiera vilka specifika miljöfaktorer som ingår i dessa influenser. I mitt avhandlingsarbete fokuserade jag på socioekonomiska faktorer vilka inte tycks ingå i den listan men det finns en rad andra faktorer som man behöver testa. Exempelvis vet vi att hjärnskakningar och mer allvarliga hjärnskador under uppväxten ökar risken för en rad olika negativa livsutfall – från kriminalitet till andra sociala och medicinska utfall – även med tvilling- och syskonjämförelser. Vi har därtill identifierat ett antal triggerfaktorer för våldsbrott bland personer med psykossjukdomar och befolkningen i övrigt.

Mot bakgrund av det ovanstående vore det befängt att beskriva vår forskning i termer av genetisk determinism. Jag har säkerligen utelämnat en del viktiga detaljer – exempelvis hur vi kan använda den genetiska forskningen i preventiva syften – men det får jag återkomma till i senare bloggposter.

8 Comments

  1. Hannes Qvarfordt

    Slutsatserna bygger på långa rader av antaganden, bl.a. om miljölikheter, som egentligen inte kan göras. Barn i samma familj delar t.ex. inte alls samma miljö, så som det antas i dina studier. Procentsatserna som skall beskriva fördelningen mellan arv och miljö är därför helt opålitliga.

    • Mikael Kakeeto

      Jag håller inte med, barn i samma familj delar samma miljö i all väsentlig mening: ekonomi, föräldrar, boende, kultur, antal böcker i bokhyllan osv you name it.

      • Hannes Qvarfordt

        Inte alls. Föräldrar förhåller sig olika till sina barn, i synnerhet om det rör sig om icke enäggstvillingar eller syskon av olika åldrar. Barn i en syskonskara har olika roller i familjen osv. Det händer dessutom barnen olika saker i livet, även inom familjen. Barn har INTE samma uppväxtmiljöer!

        • Rikard

          Med din logik delar alltså inte barn som växer upp i så kallade utanförskapsområden uppväxtmiljö. Eftersom inga barn delar uppväxtmiljö (eftersom du underkänner att syskon delar uppväxtmiljö kan barn som inte ens lever i samma familj göra det) kan alltså uppväxtmiljön inte anföras som argument för beteenden då uppväxtmiljön skiljer sig för varje studerad individ. Eftersom uppväxtmiljön skiljer sig för varje studerad individ kan inga generella slutsatser dras, då varje studerad individ är uppvuxen i en unik miljö; till och med syskon enligt ditt resonemang. Alltså kan uppväxtmiljö inte användas som förklaringsmodell till beteenden överhuvudtaget, om man resonerar som du.

          Kamratliga hälsningar,
          Rikard, fd lärare

          • Hannes Qvarfordt

            Tramssvar! I vissa avseenden delar barn i samma familj eller t.ex. samma bostadsområde miljö – naturligtvis! – men inga barn växer upp i SAMMA miljö. Det går att hävda att det finns miljölikheter av olika slag, men det går inte att hävda att miljöomständigheterna är identiska, eftersom de de facto inte är det. Och självklart går det att hävda att uppväxtmiljöerna har format barnen, även om det råder stora svårigheter att mäta på vilket sätt. Mätproblem betyder inte icke-existens!

  2. Hej Amir,

    och tack för mycket bra utveckling! En grej jag funderade över var om den här forskningen missförstås därför att det inte tydliggörs att många miljöfaktorer, som förändrats radikalt över tid i Sverige och andra västländer, hålls konstanta i de studier du gör. Det finns ganska stora historiska variationer av (vålds-)brottslighet (den går sedan länge ned), trots att den sociala och legala acceptansen för våld har minskat (vi accepterar mindre felsteg idag och mycket som tollererades för bara några decennier sedan är idag formellt förbjudet), och trots att befolkningens genetik inte förändrats nämvärt. När du tittar i tvillingregistren är alla de där sakerna en del av bakgrunden, trots att båda faktorerna utgör miljöfaktorer. Detta är ju helt OK när man studerar vad som bidrar till risken för att en individ ska bli (vålds)brottsling, detta måste ju alltid ske givet antaganden om ett visst sammanhang där individen befinner sig. Men många tolkar nog dina uttalanden som att de handlar om vilka faktorer som kan påverka brottsligheten i ett samhälle rent allmänt, och det har du ju egentligen inte visat någonting om, annat än att genetiken förstås har en roll även där. Tänker att det kan vara en viktig distinktion att framhålla för att förekomma framtida feltolkningar.

    • Amir Sariaslan

      Hej Christian! Tack för din kommentar som jag i huvudsak instämmer i. Planerar att skriva mer om hur man skall tolka tvillingstudier och dess estimat framöver och bemöta dessa typer av invändningar.

  3. Hannes Qvarfordt

    Jag kan tillägga, Amir, att eftersom dina antaganden, teorier och slutsatser står i direkt strid mot hundratusentals berörda människors personliga erfarenheter, finns det synnerligen goda skäl att ifrågasätta och granska dem i grunden.

Kommentera