I mitt Twitter-flöde fick jag precis syn på en studie som publicerades häromdagen i den vetenskapliga tidskriften Brain Imaging and Behavior. Forskarlaget hade undersökt skillnader i grå hjärnsubstans bland 203 mördare som jämfördes med 605 andra våldsbrottslingar som inte har begått mord. Forskarna identifierade statistiskt signifikanta skillnader i ett antal hjärnregioner som är associerade med exekutiva funktioner, kontroll av beteenden, emotionell bearbetning och social kognition:

Illustrationer av den ovanstående typen kan ge ett falskt intryck av ett starkt orsakssamband. Därför är det fördelaktigt att hålla huvudet kallt och tänka på att det finns en hel del metodologiska begränsningar med studier av den här typen.

  • Mätningarna har genomförts vid ett tillfälle i vuxen ålder, efter att brotten har begåtts. Forskarna har dels inte kunnat undersöka huruvida utvecklingen av hjärnan över tid påverkade gärningarna, dels kan de heller inte utesluta att gärningarna i sig har orsakat de identifierade skillnaderna.
  • Studiedesignen är icke-experimentell och det är inte slumpmässigt vilka som blir mördare jämfört med de som begår andra typer av brott. Då studien är icke-experimentell har forskarna bara kunnat justera för ett begränsat antal faktorer som utmärker grupperna. Därför kan man inte tolka några eventuella samband som orsakssamband då dessa kan ha påverkats av icke-mätta faktorer.
  • Gruppen “mördare” inkluderade såväl de som hade blivit dömda för mord men även individer som i konfidentiella intervjuer hade medgivit att de antingen hade begått mord eller ett allvarligt mordförsök där utfallet av handlingen hade varit oklart.
  • Våldsbrottslingar med psykossjukdomar eller hjärnskador var exkluderade. Man hade även exkluderat individer som inte kunde skatta den tid som de hade avtjänat i fängelse, vilket forskarna ville justera för i sina statistiska modeller.
  • Generaliserbarheten av fynden kan därtill ifrågasättas då det var en selektion av fångar som valde att delta (mot betalning).
  • Forskarna hade inget replikationsmaterial och således vet man inte om resultaten är avgränsade till det studerade materialet.

Studien är trots dessa begränsningar intressant och bör närmast ses som en liten pusselbit i ett större spel som fortgår. Svaret på frågan som jag ställde i titeln bör nu vara uppenbar.